En dyrbar näsa

Pinnocchios näsa av Leif GW Persson är helt klart en spännande deckare! Men om man ska kunna

läsa den måste man tygla sin (eventuella?) motvilja mot huvudpersonen kriminalkommissarie Evert Bäckström. Denne Bäckström är den mest självgoda/fördomsfulla/osannolika/alkoholiserade/arbetsskygga polis man kan tänka sej...eller? Nån som har stött på nån värre?

Det handlar om pengar och inflytande, som det så ofta gör. Pinocchios näsa är en unik och extremt värdefull speldosa, tillverkad av Fabergé i Ryssland när det begav sej. Den har gått från hand till hand och lämnat mord och elände i sina spår. Boken börjar med mordet på en homosexuell advokat som Bäckström inte har så mycket till övers för. Fallet vindlar sej genom eleganta kammare och karga gänguppgörelser.

Löser han fallet? Läs boken och kontrollera saken...

//Karin

Feelgood från Missångerträsk

En feelgoodbok på kvällskvisten, kan det passa? Jag har just lyssnat klart på Martina Haags "Hälsningar från oss i Missångerträsk".

Huvudpersonen Nadja har stått i adoptionskö i fyra år och går nu bara och väntar på barnbesked. Snart snart ska det komma brev från adoptionscentret, med foto och namn på hennes efterlängtade barn. Jobbet går risigt, kärleken lyser med sin frånvaro, men när barnet kommer ska sånt inte spela någon roll alls längre.

Brevet kommer, men det visar sej att Kina just precis har ändrat sina adoptionsregler. Ensamstående får inte längre adoptera. Besvikelsen drar ner Nadja i botten och hur ska det här kunna bli en feelgoodroman, undrar kanske någon? Jo, nu drar Martina Haag igång en rolig förvecklingsberättelse om singelkillar i Norra Norrland, sura gammgubbar (nån som har märkt min förkärlek för ettersura gubbar i bokform?) och spontana Nadja som trasslar in sej rejält.

Rekommenderar den här boken, eller ljudboken för den delen, till den som gillar roliga böcker.

//Karin

Upplevelser i gränslandet

Historien är inte ny, någon som befinner sej i gränslandet mellan liv och död återvänder mirakulöst till livet. Det som ger den här boken en extra dimension är att personen som berättar verkligen har upplevt något som skakat om hans världsbild totalt. Eben Alexander hade en lång medicinsk utbildning bakom sej och därefter åratal av klinisk erfarenhet av arbete som neurokirurg. Han hade mött människor som tyckt sej uppleva svårförklarade saker, men tolkat upplevelserna strikt vetenskapligt som stressreaktioner i hjärnan.

Nu råkar han själv ut för en mycket allvarlig bakteriell hjärnhinneinflammation och borde enligt alla rimliga odds inte ha klarat av den. Men, det gjorde han. Och på vägen fick han med sej åtskilligt att fundera på.

Den här boken står på hylla Lz, memoarer och biografier, när den inte är ute och snurrar i HelGe-bibliotekens köer. Många vill läsa den.

// Karin

En avgrundsrolig författare

Recensenten i TV-soffan beskrev Caitlin Moran som "avgrundsrolig". En biografi av den författaren måste man ju så klart provläsa!

I "Konsten att vara kvinna" betar Moran av det mesta som har med tjejers och kvinnor liv att göra. Det är tokroliga och tillspetsade situationer som mixas med mera seriöst feministiska tankar. Något exempel? Hennes roliga beskrivning av underklädernas utveckling. "Medel-Britta kan packa en veckas tros-behov i en tändsticksask"

Jag rekommenderar den här boken till den som vill ha något roligt att läsa, men inte är alltför känslig av sej...


//Karin

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Kärleken slår ner som en blixt i den vanligtvis rationella huvudpersonen Ester. Hon lever i en bra relation, men sveps ändå med totalt av mötet med en annan man.

Ester har fått i uppdrag att hålla föredrag om den berömde konstnären Hugo Rask. I publiken sitter konstnären själv och det kommer att slå gnistor om deras första samtal, i alla fall gnistor från Ester. Relationen blir minst sagt ojämlik.

Den här boken fick Augustpriset 2013 som Årets svenska skönlitterära bok. Den är mycket mer än en roman om kärlek, längtan och tvivel. Boken är fylld av tänkvärda filosofiska funderingar över människan och livet, men är inte på något sätt svårtillgänglig.

Jag rekommenderar den till läsare som gillar böcker med elegant språkbehandling i kombination med ett tema som får läsaren att vända blad på blad. Jag läste den som e-bok.

Den tredje april kommer författaren, Lena Andersson, till Ljusdal och berättar om sin bok under ett författarcafé.

//Karin

Vem är galnast?

Vem är mest galen i en galen värld? Jag brukar av någon anledning fastna för det temat i böcker och filmer. Man har inte koll på hur saker och ting ligger till. Rätt som det är gör författaren/filmskaparen ett skickligt lappkast och på slutet framstår det glasklart hur dragen vid näsan man har blivit.

Johan Theorins Sankta Psyko har jag bloggat om förut och även Marie Hermansons Mannen under trappan. Gastkramande bra exempel på författargreppet att vända på steken när man minst anar det.

Nu har jag lånat filmen "Shutter island" på bibblan och tittat igenom den på icke-spöktid. Dvs ganska så mitt på dagen, när det var ljust ute och sällskap fanns vid TV:n. Men... man kan ju aldrig vara helt säker på att inte TV-sällskapet plötsligt flippar ut och släpper fram vargtänderna... Kanske soffan egentligen är placerad på en sluten stormavdelning nånstans...

Hur som helst, filmen var sevärd tycker jag. En extra glasspinne får den av mej för att Max von Sydow dök upp ur en djup fåtölj. Det gjorde han i egenskap av skum psykiatriker med röntgenblick bakom runda glasögon. En äldre man med avslöjande tysk accent. Lätt att damma av skräck-förtjusningen från förr om man såg Exorcisten på bio som alldeles för ung. Nämnde Max fick slita hårt i en av huvudrollerna då.

//Karin

Filmtajm

Har lånat och sett Johan Lundhs film "Den som söker". Josephine Bornebush, som man tidigare sett i flera humorserier, spelar en allvarlig roll. Faktiskt utan att tidigare karaktärer ligger och stör.

Huvudpersonen Tuva förlorar sina föräldrar i en trafikolycka och strax därefter gör hon en oväntad upptäckt. Hon och dottern ger sej iväg på en omvälvande resa.

Jag tycker filmen är snyggt gjord. Många scener har filmats så att man känner sej närvarande, till exempel under den inledande bilresan. I andra scener kan man känna tydligt hur huvudpersonen är iakttagen av någon...
Björn Granath spelar en annan av huvudrollerna. Inte någon särdeles sympatisk roll!

//Karin