Roman med verklig förebild

"Hanna och barnsängskriget"
av Pia Höjeberg

Slitigt och mycket att göra? Mörkt och griskallt ute? Det kunde lätt vara värre! Ibland är det nyttigt och stärkande att läsa några eländesböcker från förr för att få perspektiv på tillvaron. Jag har konsumerat flera böcker på raken med tema från svältår och kvinnoförtryck i gamla tider. ”Testamente” av Nina Wähä, ”Bomullsängeln” av Susanna Alakoski och så den här boken, ”Hanna och barnsängskriget”. Den sistnämnda kanske inte är lika känd så därför är det lite kul att puffa för just den.

Klockar-dottern Hanna har tjänat som piga sedan hon var tretton år. Hon har aldrig fått lära sig läsa för det tyckte hennes far var onödigt. ”Det skulle på sin höjd leda till några dumma kärleksbrev”, tyckte han. Änkefrun, som Hanna tjänstgör hos, uppmuntrar i alla fall Hanna till att söka in till barnmorskeutbildningen på Barnbördshuset i Stockholm. Hon övertalar Hannas bror, som är systerns förmyndare, att låna ut pengar så att Hanna kan klara uppehället under utbildningstiden. Året är 1857.

Lärotiden på Barnbördshuset blir tuff, de unga barnmorskeeleverna befinner sig långt ner på rangskalan. Till Barnbördshuset kommer mest ensamstående mödrar, många av dem är socialt utstötta och en hel del av dem kommer inte levande ut från sjukhuset. Både barnadödligheten och dödligheten hos mödrarna är stor.

Efter avslutad utbildning börjar Hanna jobba som sockenbarnmorska i Jämtländska Huså. Hon har vid det laget också utbildat sig till rätten att använda särskilda instrument vid komplicerade förlossningar. Några av de ruggiga instrumenten hoppas hon att hon aldrig ska behöva ta fram.
”Kvinnor föder barn tills de stupar på barnsängskrigets slagfält. Ett slagfält, inte lika glamoröst som männens, för där blåses inga fanfarer och inga tapperhetsmedaljer delas ut”, säger hon efter att ha räddat en barnaföderska från att dö.

Sockenbarnmorskans jobb är inte heller glamoröst, hon har ständig jour, det kan komma någon och knacka på dörren alla tider på dygnet. Hanna flyger fram i släde till samebyar, hon pulsar genom snö och kämpar mot vidskepelse och fördomar. Lönen är varierande och konstigt nog sprids ett rykte i bygden om att hon, ve och fasa, måste vara en ”fallen kvinna” eftersom hon utbildats till barnmorska. Har hon inte fött ett barn i lönndom någonstans?

Läs och var glad att det är 2019, snart 2020, och att det har hänt så mycket bra på vägen!

/Karin