Utsatta barn och svaga vuxna

Ramona av Marta Söderberg

Två olika böcker om unga flickor. Båda har med sej erfarenheter från uppväxttiden som ingen skulle behöva bära på. Båda uppvisar klara självskadebeteenden. Jag tyckte bäst om boken "Ramona" av Marta Söderberg. Den är lätt att komma in i och lätt att följa.

Ramona känns som en i grunden ganska vanlig tjej, fast hon sen har drivit iväg så långt i svarta tankar och självskadebeteenden.
Ramona är bitter på sin mamma, som flyttade till New York för ett lockande jobb. Det spelar ingen riktig roll att mamman kom tillbaka, för allt var redan sårat och kraschat. Ramona har, som många andra ungdomar, svårt att hitta sej själv. Man förstår att hon utvecklat ätstörningar även om det inte beskrivs så ingående. När "det svarta" kommer över henne skär hon långa djupa sår i armarna och blir ett svårbehandlat "fall" för både familj, skola och socialtjänst. Det blir ett kaosartat bollande mellan behandlings- och vårdboenden.



Runt Ramona finns det trots allt flera sunda människor, som försöker finnas till för henne. Flickan i nästa bok, "Du skulle ha sagt som det var" är omgiven av vuxna med skev

Du skulle sagt som det var
av Ulla-Maja Andersson

relation till ett litet barn. Denna arma unge tassar på tå kring sin svårt psykiskt sjuka mamma. Farfar och flera närstående utnyttjar henne grovt. Det finns ingen att verkligen lita på och flickan utvecklar själv en sjuk syn på vad som är normalt och friskt i förhållandet mellan vuxna och barn.

Man härdar ut att läsa boken eftersom en terapeut kommer in i handlingen. Varvat med tillbakablickar följer man som läsare samtalet mellan terapeuten och flickan.


//Karin