tisdag 11 februari 2014

Ett författarbesök att se fram emot


Den artonde februari kl 19.00 besöker författaren Christoffer Carlsson ljusdals bokhandel för att prata om sitt skrivande och sin senaste bok ”Den osynlige mannen från salem”. Boken har vunnit svenska deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman 2013, så det är inte utan att jag blev lite nyfiken. Dessvärre så var det lång kö på biblioteket så jag fick nöja mig med att läsa en tidigare bok vid namn ”Den enögda kaninen”. Lite småsur över att behöva nöja mig med en oaktuell bok inför författarbesöket skred jag till verket.
 
Handlingen kan sammanfattas med att några ungdomar spenderar en sommar vid ett övergivet hus och begår några ganska oskyldiga inbrott, men blir så småningom indragna i en värld dom inte kan hantera full av våld och grövre brottslighet. I början kändes inte läsningen som något speciellt men jag sögs snabbt med i berättelsen och nu är det grym pepp att läsa även ”Den osynlige mannen från salem” när den blir ledig. Det är en skön stämning i boken och jag gillar speciellt att det inte är poliserna som står i fokus utan ett gäng mer eller mindre vanliga typer som sakta men säkert tappar kontrollen över både sig själva och sin omgivning.
 
Ni som gillar deckare och spänningsläsning kommer ångra er om ni inte går och lyssnar på Christoffer Carlsson nu när ni har chansen.

 
Peter Hirseland

torsdag 6 februari 2014

Vem är galnast?

Vem är mest galen i en galen värld? Jag brukar av någon anledning fastna för det temat i böcker och filmer. Man har inte koll på hur saker och ting ligger till. Rätt som det är gör författaren/filmskaparen ett skickligt lappkast och på slutet framstår det glasklart hur dragen vid näsan man har blivit.

Johan Theorins Sankta Psyko har jag bloggat om förut och även Marie Hermansons Mannen under trappan. Gastkramande bra exempel på författargreppet att vända på steken när man minst anar det.

Nu har jag lånat filmen "Shutter island" på bibblan och tittat igenom den på icke-spöktid. Dvs ganska så mitt på dagen, när det var ljust ute och sällskap fanns vid TV:n. Men... man kan ju aldrig vara helt säker på att inte TV-sällskapet plötsligt flippar ut och släpper fram vargtänderna... Kanske soffan egentligen är placerad på en sluten stormavdelning nånstans...

Hur som helst, filmen var sevärd tycker jag. En extra glasspinne får den av mej för att Max von Sydow dök upp ur en djup fåtölj. Det gjorde han i egenskap av skum psykiatriker med röntgenblick bakom runda glasögon. En äldre man med avslöjande tysk accent. Lätt att damma av skräck-förtjusningen från förr om man såg Exorcisten på bio som alldeles för ung. Nämnde Max fick slita hårt i en av huvudrollerna då.

//Karin