tisdag 5 mars 2013

Slutrapport från Carin med C


En svensk klassiker
En smula dimmiga, men lyckliga!

Lidingöloppet

Känns lite sent att rapportera om Lidingöloppet 29/9 2012 så här mitt i vintern, men jag måste ju göra det. Annars kan någon misstänka att det gick åt skogen med att erövra En Svensk Klassiker. Och det gjorde det inte.
Så här var det när Anna Å och jag kom till Lidingö: Vi hämtade nummerlappar, spankulerade omkring och insöp atmosfären, sedan köpte vi varsin hamburgare som vi smaskade i oss på väg till starten. Hade tänkt avsluta med ett besök på bajamajorna innan vi värmde upp, men där var det fullsatt och långa köer, så vi insåg att det fick bli ”kacka i skogen” om vi skulle hinna. I skogen var det för övrigt ganska fullsatt också.

Vi kom tack vare skogsbesöket precis i tid till uppvärmningen och sedan gick starten.  Inga märkvärdigheter, det var bara att lubba på. Hade intalat mig själv att ta det lugnt från början (haha, som om jag inte alltid tar det lugnt), tre mil är trots allt en lång sträcka. Och jag hade aldrig någonsin sprungit så långt innan. Jaa, det är inte mycket att berätta om loppet egentligen. Jag malde på i min takt och rätt vad det var hade jag sprungit tolv kilometer och sexton kilometer och tjugotvå kilometer. En jädra massa folk var det överallt i spåret.
Abborrbacken är en historia för sig. Där var det inte tal om att springa precis … backen är så lång och brant att det liksom inte lönar sig för en enkel motionär som en annan. Karins backe går inte heller av för hackor. Men sen. Jag kände mig fruktansvärt farlig mot slutet. Folk gick både uppför och nerför backarna. Inte jag, jag drog på värsta slutspurten i ett par kilometer! Alltså slutspurt för att vara jag. Helt plötsligt försökte jag springa om alla jag såg!

Så kom jag slutligen till målområdet och möttes av folkets jubel … nåja, Annas bror stod i alla fall där och hejade på mig. Vilka de andra hejade på, vet jag inte. Men vilken eufori jag kände, det var helt fantastiskt!
Sedan kom regnet, men vad gjorde väl det? Jag yrade omkring, letade mina överdragskläder och träffade på Anna. Vi kramade om varandra, hoppade och skrek som galningar: ”VI HAR GJORT DET, VI HAR GJORT DET!”

Och vi hade verkligen gjort det. Erövrat En Svensk Klassiker. Gissa om det kändes toppen! Efter värsta, största pizzan på kvällen, landade vi lagom möra i säng och vaknade stela, trötta och med huvudvärk. Men vad gjorde väl det, när vi verkligen hade gjort det J
 
//Karin publicerade Carins härliga beskrivning av En Svensk Klassiker

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar