tisdag 13 mars 2012

Min tids långsammaste Vasalopp

 
”Tidernas snabbaste Vasalopp” hånade mig rubrikerna efter loppet – jo, jag tackar jag! Min tids långsammaste blev det, och en riktig mardröm. Jag kände mig laddad, välgödd och uppåt ända tills starten gick. Då upptäckte jag att stavarna var för korta (!). Haha, men hur dum får man bli, man kan väl inte åka nio mil med för korta stavar? Jo, jag kan det jag. Fick ett hjärnsläpp och gick och köpte nya, för korta stavar på lördag eftermiddag i Mora, fråga mig inte hur det gick till. Fästet under skidorna var dessutom obefintligt och jag beredde mig på en lång och hård dags färd mot natt. De första två kilometerna tog en timme. Då ägnade jag mig mest åt att försöka hugga mig fast i första uppförsbacken/proppen med stavarna, och bit för bit sega mig upp.


Väl framme vid första kontrollen, hjälpte det inte ett dugg att spaghettin fortfarande hängde ut ur öronen efter veckans ätande. Jag var redan hungrig. Och det serverades tyvärr bara vatten och sportdryck där. Det hade varit lämpligt att hinna äta de sista mackorna före start, men de låg ju i bilen och köerna till bajamajorna var många och långa. Vad väljer man – hungrig eller nödig?

Proppen i första backen kan man inte göra något åt, den tar man med jämnmod. Men att det skulle dyka upp en propp till? Och i en utförsbacke dessutom? Jag trodde inte mina ögon när jag hamnade i ytterligare ett storstopp. Backen var så brant och sönderkörd att funktionärerna fick stå och släppa fram folk, en och en i varje rodelbana. Ja, rodelbana var ordet och det berodde på att folk plogat sönder spåren, så det man hade att åka i var en isbana. Folk stöp till höger och vänster och själv stod jag och bara väntade. Kom faktiskt inte ens fram till branten med skidorna på, för efter en OHYGGLIGT LÅNG stund kom funktionärerna och sa till oss att ta av skidorna och gå ner bredvid backen. Vi skulle inte hinna annars. Jaha, repvarning på gång redan där, men vad kul. Sedan visade sig var och varannan backe vara sönderplogad. Man fick snällt ställa sig och vänta på sin tur, medan åkare efter åkare drattade på ändan.

Men vi hade i alla fall tur med vädret, det måste jag tillstå. Tyvärr hann ju solen gå ner och det var mörkt och kallt innan jag kom till Mora. Ont i både kropp och själ, kan jag säga. Sista biten muttrade jag oavbrutet ”vad är det här för jävla påhitt, vad är det här för jävla påhitt …” Jag klarade repet, men vad är väl det för tröst, när jag förlorade mot mig själv med en och en halv timme? Jag tänkte begå harakiri med de förbaskade skidstavarna, men tog mig samman och släpade mig till duschen med smärta ända upp i ansiktet.



Nästa år … tror jag det blir Öppet spår i stället


Varmt välkommen gästskribent, kollegan Carin B, har skrivit denna rapport från Vasaloppet 2012. //Karin

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar